Glasborgen

har diskussioner mellan mig och mina hjärnspöken, men fortsätter att le utåt, för det är hon som jag vill vara. tillslut kanske jag blir henne på riktig och kan ha dagar utan självhat och ständiga frågetecken till livet? 
tjugofem år. jag vet inte vad som skrämmer mig mest, årtalet i sig, eller dess innebörd utav mängden ospenderade år i en ständig väntan på att något ska bli logiskt. år som slösas bort i en rädsla från dåtid. ständiga skavsår som inte längre gör ont - sålänge man inte rör fötterna. gamla ärr som hela tiden påminner om en historia som jag inte längre tror är sann.

allt blir värre när löven faller av. känns som om jag har sprungit ett maraton baklänges, men hoppas att den känslan är fel och att det egentligen är några småsmå steg framåt.
nu behöver jag vår och ett nytt år. få ömsa skinn och bli en ny människa.

behöver en positiv förändring som stannar kvar.  något långsiktigt och permanent. 
något ärligt.